Gururaj Ananda Yogi
Gururaj Ananda Yogi föddes 3 mars 1932 som Purushottam Narsinhram Valodia i provinsen Gujrat i Indien i en rättskaffens affärs- och jordbrukarfamilj. Som barn uppvisade han en osedvanligt avancerad andlig medvetenhet. Redan som treåring frågade han ständigt om livets mål och mening och om möjligheterna att verkligen kunna känna och uppleva Det Gudomliga.
Redan i som femåring rymde han hemifrån för att söka en personlig upplevelse av gemenskap med det Gudomliga. Under fyra och en halv månads tid vandrade han från by till by och besökte många tempel och heliga män. Hans upprörda föräldrar fann honom till sist trasig och barfota vandrande på en landsväg. När de frågade honom förklarade han att besökt så många tempel som möjligt, men ”deras gudar var livlösa och kunde inte tala till mig”.
Mellan 5 och 15 års ålder var hans liv i de flesta avseenden helt normalt för ett barn i hans indiska kultur. Det enda undantaget var hans oerhört starka längtan att direkt få uppleva en ”Verklighet” mycket större än hans begränsade medvetenhet. Det ledde honom till att läsa många skrifter och böcker om filosofi och psykologi.
Efterhand som han växte upp blev han via sitt läsande och sin högt utvecklade intuition mer och mer överbevisad om att det han sökte faktiskt fanns inom honom själv, inne i alla människor. Han stötte på många namn på denna större ”Verklighet”. En del talade om ”Himmelriket inom dig” eller ”Den inre gudomliga gnistan”; andra igen talade om ”Det universella sinnet” eller ”Det sanna jaget”. I väst (Europa) talade psykologen Carl Jung om ”Det kollektiva undermedvetna” och olika västerländska filosofer talade om det ”Supermedvetna Sinnet” (Superconscious Mind).
Varje ny bok som pojken läste verkade erbjuda nya namn och deskriptiva termer. Men alla som påstod att de upplevt denna inre ”Verklighet” höll fast vid att de ord som användes för att beskriva det hade väldigt liten betydelse. Det var endast själva upplevelsen som var det viktiga. Och hur innerligt längtade inte den växande pojken efter den upplevelsen.
Han visste att detta område av ”Övermedveten visdom” (Superconscious Awareness) låg djupt begravt i det undermedvetna sinnet. Om han bara kunde tränga igenom dessa röriga lager i det undermedvetna så skulle det djupare ”Övermedvetna Jaget” skina igenom in i hans medvetna medvetenhet. Innehållet i de upplevelserna kunde vara svaret på alla de smärtsamma frågor som fanns i hans sinne.
Då han läste olika skrifter och filosofier samt mötte olika guruer, insåg han att en av de klassiska metoderna för att penetrera denna större ”Verklighet” skedde genom meditation. Men vilken typ av meditation? Praktiserad hur och för hur lång tid? Han kunde inte själv svara på dessa frågor och därför visste han att han behövde en lärare.
Det väckte en annan fråga. Vilken lärare? Det fanns många lärare i hans indiska kultur som lärde ut andlig kunskap och andliga övningar. Han visste att läraren måste vara den rätta för honom, denne måste verkligen ha kunskapen och den andliga kraften för att steg för steg kunna leda hans egen resa in emot den medvetna upplevelsen av det Övermedvetna självet.
När han hade klargjort för sig själv hur viktigt det var med rätt lärare rymde han än en gång hemifrån vid 15 års ålder. Denna gång reste han runt ett år, besökte olika ashrams (center för andliga lärdomar) och guruer (andliga lärare) i hela Indien. Medan han intensivt sökte efter denna rätta lärare studerade han tiotals olika meditationstekniker och andliga övningar.
Till sist lyckades han i sitt sökande. I ett kloster nära Almora i Himalaya fann han den guru han så länge hade sökt – Swami Pavitrananda. Gururaj leddes nu steg för steg genom de illusoriska slöjorna i det medvetna och undermedvetna sinnet mot det Supermedvetna Jaget.
Efter en period av intensiv och noggrann förberedelse under ledning av Pavitrananda nådde Gururaj den kritiska punkten i sin utveckling där han var redo för genombrottet till full upplysning. Gururaj konstaterade att ”under en tid hade min meditation varit mycket djup och jag visste att jag var redo för upplevelsen av Nivrikalpa Samadhi”. (Nivrikalpa Samadhi: Det medvetenhets tillstånd där det finns en permanent, helt öppen kanal mellan det medvetna och det övermedvetna sinnet).
Så en het torsdag eftermiddag kom den länge efterlängtade upplevelsen. Med Gururajs egna ord: ”Pavitrananda föreslog helt plötsligt att jag skulle meditera tillsammans med honom. I närvaron av Pavitrananda sjönk jag nästan omedelbart in i en mycket djup meditation. Jag smälte in i ett tillstånd av lycksalig medvetenhet, långt bort i en värld utan varken tid eller rum. Det var ett tillstånd av glad, oändlig frihet, av enorm frid men ändå av mycket stark kraft som gick genom alla mina begränsningar och förutsättningar i mitt sinne”. Han visste med en säkerhet som inte gick att beskriva att ”vad jag upplevde var faktiskt mitt Verkliga Jag”. Det stod helt klart att ”mitt sinne, min kropp och min personlighet endast var återspeglingar av och uttryck för denna verkliga och sanna Natur”.
Han berättar vidare: ”När jag kom upp till ytan efter den djupa meditationen hade det gått två timmar – men det kunde ha varit två minuter, så långt hade jag varit från ordinär tid. När jag öppnade mina ögon var allt runt omkring mig täckt av guld”. Han kunde erkänna, med omedelbar visshet, inte som ett mentalt begrepp utan som en levande erfarenhet, att ”allt runt omkring mig – inklusive jag själv – var som enkla dansande, vibrerande mönster av energi. Jag visste bara att jag var samma glada, obegränsade energi som allt och alla runt omkring mig – i verkligheten hela skapelsen. Det var som om mitt medvetande var deras medvetande och deras medvetande var mitt”. På samma gång var det som om ”vi alla var del av ett omåttligt, gränslöst högre medvetande”. Och ändå visste han att ”inga ord kunde ens börja förklara den fulla verkligheten bakom upplevelsen – man måste själv få den upplevelsen för att veta”.
Ändå är det oundvikligen en del av den mänskliga kreativiteten att försöka ge någon form av yttre uttryck för en inre insikt. Därför finns det några som, i likhet med Gururaj, helt har uppnått detta tillstånd – och många som bar fått en glimt av det – och som har skrivit omfattande om sina upplevelser. De har valt ord och namn som de tycker passar för att beskriva det de upplevt, men ofta beror valet av termer på deras kulturarv – främst deras religiösa och filosofiska bakgrund.
Därför har också detta tillstånd av upplyst medvetenhet fått många namn. En kristen eller jude skulle kanske tala om ”Guds-erfarenhet”, om återförening med sin ”Gudomliga Källa”. En burmesisk buddist skulle kanske tala om ”Nirvana”, en japansk Zen buddist om ”Satori” eller ”Upplysthet”. Filosofer i väst skulle kanske tala ”Universellt Medvetande”, en indisk filosof om ”Brahman Medvetande”. En psykolog i väst skulle kanske tala om ”Personlig Visdom”. Kanske den mest neutrala termen som används är ”Självinsikt” eftersom den inte förutsätter några speciella religiösa eller filosofiska förpliktelser.
Efter att totalt och permanent ha inträtt i det självförverkligande tillståndet kunde Gururaj i perfekt klarhet och enkelhet erkänna en sanning som han hade stött på i sina filosofiska studier. Med hans egna ord: ”Det blev så tydligt för mig, att efter att ha uppnått detta tillstånd gjorde det ingen skillnad hur man nått dit – förutsatt att den väg som personen valde var den rätta för den individen. Man kunde vara kristen eller jude, hindu eller muslim, buddist eller taoist, studerande av antingen österländsk eller västerländsk filosofi”.
En person kan faktiskt, enligt Gururaj, följa en stig utan vanliga religiösa eller andliga bindningar. Kanske måste man involveras i ett system av västerländsk transpersonell psykologi, som t.ex. Carl Jungs. Eller så kan man vara en praktisk, pragmatisk, person fördjupad i det ansvar som man har i det dagliga livet med mycket lite tid eller intresse för religiösa, filosofiska eller psykologiska teorier. För enligt Gururaj ”handlar det om en direkt personlig upplevelse – inte om tro, filosofi eller livsstil”.
Enligt Gururaj är det viktiga en ”uppriktig strävan att nå utöver det lilla egots gränser, det lilla begränsade sinnet, till en högre Verklighet”. Vilken stig man än väljer måste man följa den med sant engagemang och uppriktighet. Om uppriktigheten och det djupa engagemanget finns där så är det ovärderligt med rätt meditation och självhjälp, det blev tydligt för Gururaj via hans egen upplevelse med Pavitrananda.
Många sådana saker dök upp som en direkt följd av den unga människans upplysande upplevelse. Men det viktigaste för honom var den konstanta, djupa glädjande fullbordan av ett helt förverkligat medvetande; han kände att det fanns absolut ingenting som världen kunde erbjuda honom som skulle kunna ge större lycka eller tillfredsställelse än den han redan ägde. Det ledde till att han började fundera på att leva ett lugnt eremitliv som munk i någon grotta i Himalaya, men det var inte meningen.
Pavitrananda insisterade på att Gururaj skulle fördjupa sig i världen. Han skulle bli familjefar och kasta sig ut i den komplexa, dynamiska och vitala civilisationen i västerlandet. Han skulle känna direkt – genom personlig erfarenhet – njutning och smärta, glädje och sorg, problem och deras lösning, kreativiteten och fullbordandet som fanns i ett helt och aktivt deltagande i världen. Genom att nå dessa praktiska erfarenheter skulle han bli mycket nyttigare för aktiva västerländska människor, när han en dag skulle börja sitt arbete som Andlig Lärare. För det var hans lott att ge instruktioner och vägledning – genom meditation och program till självhjälp – åt många människor i det moderna västerlandet.
Därför var det nödvändigt att han skulle gifta sig och bilda familj och leva och arbeta i väst. För att förbereda sig för detta studerade han engelska och praktiska ämnen som handel och bokföring. Drygt 20 år gammal, när hade han slutfört sina studier, kände han att det var dags att flytta västerut.
Han emigrerade från Indien till Sydafrika. Valet dikterades i hög grad av immigrationsmyndigheterna. Gururaj och hans far hade levt tre år i Sydafrika då han var barn och på det sättet hade han fått rätt att bosätta sig där.
I Sydafrika inledde han en karriär inom affärslivet. För att klara sig i den hårda konkurrensen i affärslivet krävs det stor hängivenhet, energi och kreativitet. Tar man det i betraktande är det klart att det Supermedvetna sinnet i realiteten är en oändlig källa av energi och kreativ intuition. Efter att ha uppnått det självförverkligande tillståndet hade Gururaj konstant och långt bärande tillgång till denna ändlösa kraftkälla.
Som en följd av detta hade han en enastående energinivå och ett högt utvecklat intuitivt sinne. Denna intuition – ett slags kreativt sjätte sinne – vägledde honom med en nästan osviklig precision att fatta ett oändligt antal praktiska och dagliga beslut, något som krävs inom det moderna affärslivet. Hans energi var sådan att han bara behövde 2 – 3 timmars sömn per natt. Det gjorde det möjligt för honom att arbeta 14 – 16 timmar i dygnet och, som vi kommer att se längre fram, på det sättet kunde han också utföra uppgifter inom andra ansvarsområden och intressen.
Med dessa inre resurser av kraft och energi var det oundvikligt att han lyckades mycket bra i affärslivet. Inom loppet av en mycket kort tid blev han direktör för ett flertal företag som handlade med olika typer av varor och tjänster, inklusive film, finans, räkenskap, reklam och förlagsverksamhet.
Även om han själv levde djupt inne i affärslivet var det hela tiden klart för Guruaj, att det viktigaste målet med affärsverksamhet inte fick vara att samla på sig rikedom. Eller som han själv uttryckte det: ”Rikedom är inte ett mål i sig. Pengar är endast ett medel eller en resurs liksom vilken annan människoskapad resurs. Testet av vilken resurs som helst, är hur bra vi använder den. Den riktiga frågan är: Använder vi vår kollektiva eller personliga rikedom på ett sådant sätt att den stöder oss själva, våra vänner, familj eller vårt samfund (gemenskap). Används vår rikedom till något kreativt och positivt? Eller används den bara för vår personliga välfärd, nöjen, makt, prestige osv. – med andra ord till att stärka det lilla, begränsade egot.”
I enlighet med denhär principen använde Gururaj alltid en stor del av inkomsterna från sin affärsverksamhet, samt en stor del av sin tid, till olika andliga och samhälleliga projekt. Han var en stor bidragsgivare i form av såväl tid, energi som pengar när den indiska kulturföreningen i Kapstaden i Sydafrika grundades – en mycket viktig förening för det indiska samfundet där.
Affärs- och olika samhällsprojekt tog inte all hans tid eller nästan ändlösa energi, för nu gifte han sig också och grundade familj. För alla som lärde känna Gururaj väl stod det klart att han var mycket uppriktigt och djupt fäst vid sin familj. Oberoende av det extremt fullspäckade program av aktiviteter och ansvar som han hade, så avsatte han mycket tid och kärlek för att ha omsorg för och uppfostra sina barn. Han hade ett mycket intuitivt och varmt umgänge med sina barn, något som var rent magiskt att bevittna.
Gururajs förmåga att ha ett naturligt förhållande till barn vittnar om en mycket sensitiv aspekt i hans personlighet. Det kreativa uttrycket av denna sensitivitet utåt (kombinerat med full tillgång till det Supermedvetna) finner vi i ytterligare en dimension av denne mångdimensionerade man – han var nämligen också musiker och en mycket begåvad poet.
I sin ungdom skrev han en del musikaliska kompositioner i olika indiska former. Några av dessa kompositioner berör en mycket djupt. En mediterare som kände Gururaj i många år uttrycker det så här: ”Jag har lyssnat till en av de kompositioner som han skrev när han var 15 år. Det är svårt att hitta ord för att beskriva det, men det är som om den ger uttryck för ett begränsat medvetandes ångestfyllda längtan efter att finna det oändliga. Den var så kraftig att jag blev djupt rörd, tårarna vällde fram och jag tänkte att jag för ett ögonblick upplevde den 15 åriga ynglingens inre medvetenhet. Jag kunde känna den lidelsefulla längtan efter det djupare Jagets oändliga kärlek som drev honom till att rymma för att söka sin upplysning”. Men ännu mer än musik använde sig Gururaj av poesi som ett expressivt medel för sina inre insikter. Som ung började han skriva poesi och hade redan som 20 åring tagit emot flere priser i Indien. Ett faktum är att kritikerna jämförde hans arbete med Tagore.
En volym med hans samlade dikter gavs ut under namnet ”Glimmer of Love”. Andra utgåvor av Gururaj är ”The Masters reflects”, en samling av citat ur hans Satsangs, och ”From Darkness to Light”, ett utdrag ur hans Satsangs och föredrag.
För att ge läsaren en uppfattning om hans dikter tas en av hans vackra dikter med här ”STILLNESS OF ETERNITY” (Evighetens stillhet). Denna dikt (här i fri översättning) skrevs, i likhet med alla hans dikter, mycket snabbt och spontant, tydligen har den strömmat direkt från hans Supermedvetna jag till hans penna och går fullständigt utanför den analytiska intelligensen i det medvetna sinnet:
Flyg, tidens bevingade fåglar
Flygande mot den stigande solen och vändande åter vid skymningen
Den långa resan synes sluta vid startpunkten –
Bevingade fåglar, tidens väsen, flyg vidare
Jag, som är, för alltid stilla, vet –
Av ingen resas begynnelse, eller slut, eller flykt
Dina utspända vingar mätande himlen
Snabbt och långsamt, långsamt och snabbt
Leende mot den vinglösa snigel som skattar jorden
Båda, i dimma eller smuts, bundna i rörelse
Jag, som är, för evigt stilla, vet –
Av ingen åtgärd, ingen rörelse, inte göra det ogjorda
Förvirrade du, du obevingade, de vinglösa likaså
Fjättrade i luftens och jordens rörelse
Kastad och virvlad runt och satt i brand, tillsynes så ny:
Att flyga vidare, att gå genom mångas liv och födelse
Jag, som är, för evigt stilla, vet –
Av ingen luft, ej jord, ej liv eller födsel, alltid för evigt ny
Enligt vanliga normer skulle det innebära ett helt liv att vara diktare, musiker, lyckad affärsman, samfundsledare och en hängiven familjefar; det var verkligen att uppfylla Pavitranandas uppmaning att ”fördjupa sig själv i världen”. Men man bör komma ihåg att Pavitranandas instruktioner hade ett mål. Målet med hans liv i västvärlden var att förbereda honom väl för en tid när han, som Andlig Lärare, skulle vägleda andra aktiva västerlänningar mot självförverkligande. För detta hade med Gururajs egna ord ”varit i mina tankar under alla dessa år, ända sedan jag mötte Pavitrananda”.
Under åren blev Gururaj allt mer övertygad om meditationens centrala betydelse för att gradvis få tillgång till det Övermedvetna Självet. Det blev också helt klart för honom att varje person är en unik individ. För att få full effekt måste meditationsövningen, som varje enskild person får, vara den riktiga för honom/henne som individ. Den måste passa in i den enskildes livsstil som helhet och utveckla varje område i livet, arbetet, äktenskap, personliga relationer osv. – på den stig som var och en har valt.
Därför fortsatte Gururaj genom åren att läsa en bred repertoar av andliga, filosofiska och psykologiska ämnen och studera och praktisera många olika former av meditation. Ännu viktigare var att han fortsatte att träna kraften av sin inre intuitiva uppfattningsförmåga. Genom att använda dessa verktyg av kunskap, erfarenhet och intuition började han gradvis lära ut meditation – alltid genom att betona det viktiga i att kombinera rätt teknik med rätt individ. På det sättet utvecklade han en metod av olika meditationsövningar som kunde möta de unika mentala, fysiska, emotionella och andliga behov hos varje person.
Genom åren har Gururaj själv valt ut personliga meditationsövningar till tusentals enskilda individer från olika raser, religioner och kulturer. Det omfattar kristna, judar, hinduer, muslimer, buddister likväl som många icke religiösa människor. Genom att studera deras snabba utveckling blev han mycket imponerad över effektiviteten i dessa övningar, som blev ett redskap att hjälpa människor att fullfölja sitt individuella sökande efter Självförverkligande.
1975 avslutade han sin affärsmässiga del av sitt liv. Han fortsatte att leva i Kapstaden med sin familj och gav ett löfte om att på heltid tjäna mänskligheten. Resten av sitt liv ägnade han åt att hjälpa människor i deras sökande efter självförverkligande.
I slutet av 1975 grundade Gururaj, tillsammans med andra likasinnade i olika länder, IFSU (International Foundation for Spiritual Unfoldment). Inom bara ett år startades nationella grenar av IFSU i nio olika länder för att göra dessa meditationsövningar tillgängliga för alla som så önskade.
En mycket viktig sak måste göras klar när det handlar om Gururaj, hans liv och arbete – såhär säger han själv: ”Målet för den utomstående gurun är att väcka den inre guru som finns i varje person. Därför är det min uppgift att vägleda folk så att de lär sig uppleva sin egen inre vägvisare, att göra dem uppmärksamma på deras eget högre jag. När det är fullgjort behövs inte min vägledning längre, för då blir varje person sin egen Guru”.
Därför ville Gururaj att alla skulle veta att han bara var en vanlig människa som skilde sig från andra bara i det, att han hade gått den andliga vägen ända fram till det mål på den andliga stigen, som största delen av människorna ständigt strävar efter att nå – och på det sättet gjort det möjligt för sig att bli använd som vägledare. Han upprepade ofta att det som han hade uppnått i sitt andliga sökande, det kunde också alla andra människor uppnå.
I enlighet med den uppfattningen insisterade han på att bli behandlad som en vanlig människa, utan desto mer ståhej och vördnad, endast med den värdighet som varje människa är förtjänt av, och att IFSU på inget sätt fick bli en ”gurukult”. Gururajs primära uppdrag var att se till att IFSU blev en världsomspännande sammanslutning av individer på väg mot uppfyllelse och självförverkligande.
Gururaj började tillbringa upp till nio månader om året borta från sitt hem och hålla offentliga Satsangs (föredrag), ge intervjuer, konsultationer och internationella kurser för sina mediterare för att fördjupa deras upplevelse av meditationen. Han var huvudtalare på följande offentliga symposier och konferenser;
Föredrag:
Southern Illinois University, Edwardsville
Washington University, St. Louis
Loyola University, Chicago
Theosophical Society: Boston, London,
Copenhagen, Cape Town (South Africa)
Vedanta Society: South Africa, England
Lorton Men’s Prison, Virginia
Pastoral Counselling Centre of Greater
Cincinnati, Ohio
University of Calgary, Calgary, Canada
University of British Columbia, B.C., Canada
Max Mueller Institute, New Delhi, India
Benares University, Benares, India
Lions Club, Barcelona, Spain
Rotary Club, South Africa
Symposier:
World Parliament of Religions, Chicago, 1984
The Wrekin Trust Symposium, ”Mystics and Scientists,” special guest of Sir George
Trevelyn, King Alfred’s College, England, 1979
Holistic Health Symposium University of Nevada, Las Vegas, 1978
International Neuropsychiatry Symposia, South Africa, 1982
Annual Meeting of Association for Humanistic Psychology, Washington, D.C. 1982
International Business Leaders Peace Conference, Boston, Mass 1982
Halvårs konferenser:
Sociedad Española de Meditación
Dansk Meditation Samfond
British Meditation Society
American Meditation Society
Canadian Meditation Society
Irish Meditation Society
Intervjuer i medier:
Sunday Telegraph, London, 10th April 1983
Yoga Today, United Kingdom, 1984
Television Series, Civilizations with Enrique Quesad, Madrid, Spain
Page 5 TV 5, Las Vegas, Nevada
Today in Chicago, CBS TV, Chicago
Focal Point, KTIV TV, Sioux City, IA
Party Line, NBC TV, Sioux Falls, S.D
Midday Am, NBC TV, St Louis
At Your Service, KMOX, CBS Radio, St Louis
Mac & Friends, KWIT Radio, Sioux City, IA
Här är expempel på några av de ämnen som han talade om:
Fruktans och ångestens natur, hur man behandlar negativa tankar
Mot ett nytt livsperspektiv, inre ro
Stress och kardiologiska sjukdomar
Psykologin kring tillväxt och medvetenhet
Dödsfruktan, mekaniken kring fysisk död – Vad överlever den fysiska döden
Meditation och psykoterapi; en kombinerad infallsvinkel
Barriärer, som hindrar oss från att uppleva kärlek
Avslappningsövningar och stress behandling
Vad är den inre tillväxten och varför är stigen inte jämn?
Mekaniken bakom healing – en icke farmokologisk terapi
Meditation – en resa utöver Sinnet
Varför är naturen så ond? Ödmjukhet och lidande
Bön och positiv inställning till Jaget
Meditation: Psykologisk grundlag, kliniska och förebyggande behandlingar
Sjukdom: Mentala, fysiska och andliga. Hur skall dessa accepteras
Även om Gururajs hälsa började svikta och hans diabetes förvärras förminskades inte hans otroliga energi och beslutsamhet att tjäna sina chelas (lärjungar/elever).
Under denna period måste hans familj i Kapstaden göra en stor uppoffring, de såg mindre och mindre av honom. Behovet av hans lära och av hans fysiska närvaro blev större och större för varje dag. Hans undervisning blev fast etablerad i många länder och även om det inte finns något exakt antal, så uppskattar man att omkring 100 000 människor över hela världen mottog personligt anpassade övningar av Gururaj.
I slutet av 1970 talet växte organisationen kraftigt över hela världen. Gururaj fortsatte att sända sin kärlek och energi till sina elever, men 1980 inträffade en serie underliga saker. Detta kom att förändra organisationens bild utåt och betydde att man organiserade om undervisningen.
Guruer är mycket ovanliga människor. Deras gudomliga enkelhet kan uppfattas som komplicerad av vanliga personer och mediterande. Det beror på att guruer fungerar på en helt annan nivå, utgående från ett fundament som är långt ifrån de flesta människors fattningsförmåga.
Den stora kraft som är essensen i en andlig mästare fungerar som en spegel och reflekterar hurudana vi är tillbaka till oss själva.
Processen med Andlig tillväxt kräver självanalys och är till en viss grad konfronterande. Vi värdesätter inte alltid hur renande denna process kan vara, och om vi inte uppriktigt har etablerat oss på den Andliga vägen, så blir tillväxtprocessen svårare.
Vid denhär tidpunkten lämnade mediterare i massor IFSU, eftersom de tyckte att processen var svår. De var nyckelpersoner i olika länder runt om i världen. Det ledde till ett nytt steg, en ny era, i hur man formulerade undervisningen.
Undervisningen som Gururaj gav under de tidigaste åren är en komplett källa av information om tusentals ämnen och har en djup andlighet av sann medvetenhet.
De följande åren ändrades undervisningen radikalt, inte i essensen men i framförande och presentation.
Gururaj hade aldrig varit en guru satt på piedestal och han hade alltid varit tillgänglig, men under de följande åren kom han ännu närmare sina chelas (elever) på ett personligt plan. Trots sin försvagade hälsa fortsatte han att resa, månad efter månad.
Kärleken som strömmade ur honom var oändlig, kraftfull och gripande. Detta, i kombination med ens personliga meditationsövningar och den kunskap och visdom som gavs i undervisningen, bröt ner hjärtats alla barriärer och man kände sig ett med strömmen när den antände själen.
Denna era av Gururajs undervisning förde många människor i omedelbar närhet av deras lärare. Dessa händelser fungerade som en katalysator. En del spådde till och med att Gururaj antingen skulle förvandlas till en stor Avatar eller så försvinna in i intigheten.
Även bland dem som mediterade gjorde många åtskillnad mellan människan och hans lära, men det är självfallet mer en reflektion av en persons nivå av tillväxt och förståelse. För dem som hade funnit harmonin inom sig själva restes aldrig denna fråga.
Gururaj fortsatte med sina många resor. Antalet deltagare på kurerna var inte längre så högt. Det deltog inte längre 500 personer på internationella kurser. Nu var de snarare mellan 30 och 120, men på ett helt annat sätt.
En sann Mästare bekymrar sig inte över vem som kommer och vem som går. Han ger vad han ger, av hela sitt hjärta och förväntar sig inget tillbaka. Folk tar vad de har behov av och de har sin fria vilja att stanna eller resa, alldeles hur de önskar. Med andra ord, här reflekteras människans förmåga att helt förstå en andlig mästares arbete – en förmåga som ack så få besitter.
Den stora förändringen i undervisningen var fokuserad på interaktion med Gururaj, när han var på plats. Att vara i omedelbar närhet av sin Guru är ofta en utmanande erfarenhet. Läraren fungerar som en spegel som reflekteras tillbaka till dig själv.
Denna process är en väsentlig del av den personligt anpassade meditationen – något som Gururaj var berömd för. Denna process blir intensifierad av Gurun som ökar denna intensitet med flera hundra procent. Detta är den största gåvan från Gurun. Vem annan i världen skulle annars ge dig en ärlig rapport om dig själv i grafiska detaljer? Denna process intensifieras för alla elever, men det var detta som skuffade dem framåt med accelererande fart. Processen fortsatte under flere år, medan de olika grenarna av IFSU långsamt och konstruktivt utvecklade sig.
Gururajs hälsa och möjligheter att fortsätta med sina långa utlandsresor blev ett ständigt orosmoment för honom själv och för dem som skötte hans hälsa.
Vi visste aldrig när han skulle sluta med sina resor. Många gånger kände man sig uppriven över att se honom i konstant smärta, obehag och intensiv trötthet. Skulle han fortsätta resa? Han visste att Sydafrika var långt borta från största delen av hans elever, både i avstånd och ekonomiskt.
Han ville fortsätta resa på grund av kärleken och tillgivenheten från sina elever. Han brukade kalla dem för sina barn och han hade omsorg om dem på samma sätt. Skulle inte en far offra sin hälsa för att få vara med sina barn? För Gururaj restes aldrig den frågan. Föräldrar känner ansvar för sina barn, men relationen mellan Gururaj och hans elever är mer som en kärleksaffärs på en ren nivå – bortom det fysiska. I denna relation, bortom det fysiska, smälter hjärtana samman i total enhet.
För chelan (eleven) innebar detta en känsla som inte kan beskrivas – lycksalighet. Att känna sig helt älskad är ett privilegium som många inte får uppleva, inte ens i de mest intima förhållanden.
För den hängivna eleven var detta upplevelsen av ”Gudomlig Kärlek”, något utöver skrivna böcker, utöver antaganden och mental analys. Denhär upplevelsen lyfte en bortom varje världslig erfarenhet, fysisk eller mental. Det är svårt att sätta detta till pappers eftersom orden inte till fullo kan täcka eller översätta dessa känslor.
De elever som var i omedelbar närhet av Gurun var i sanning välsignade av denna möjlighet. Det gick upp för många att Avatar var här i vår fysiska närhet. Vi jublade. Hur lyckliga var vi inte för denna upplevelse. Vi kände oss som Kristi lärjungar i modern tid.
Gururajs läror kan förändra världen. I motsats till tidigare skrifter som Bibeln, Bhagavad-Gita och Koranen fortsatte Gururajs läror till en högre nivå dit de andra inte hade nått. Dessa tidiga stora verk skulle föra en aspirant till nivån av Sattva eller Ljuset, men där slutade det. Gururajs läror går utöver detta genom att ge exakta instruktioner hur man omvandlas till kärnan i sig själv och vidare från detta in i oändligheten.
Efter att Gururaj hade gett sin lära till världen började det nu vara dags att förbereda sig för hans bortgång. Han upprepade ofta, att vid sidan om att bringa sin lära till världen, måste han nu hitta någon som kunde fortsätta hans arbete i fullständig renhet.
Som i ett komplett solsystem fungerade Gururaj som solen eller energikällan och hans närmaste chelas (elever) som roterande planeter – några närmare källan och andra på lämpligt avstånd. Vi har tidigare sagt att förhållandet mellan Guru och chela är som en kärleksaffär. Förhållandet blomstrar i hjärtat och intensifieras av tillväxten av hjärtat och sinnet, genom en egen personliga andliga tillväxt.
När du kan älska helt och fullt kan kärleken inte segregeras eller dela sig i olika mål. Därför strålar kärleken lika mycket till varje person och objekt. Likaledes mottar varje chela Guruns kärlek i lika stora mått. Kärlek är kärlek och kärleken uttrycks likvärdigt. Om kärleken skulle fokusera mer på en än på en annan skulle det inte vara fråga om Andlig kärlek.
På kvällen den 31 augusti 1986 ringde Gururaj från sitt hem i Kapstaden i Sydafrika, där han bodde, till Rajesh, en av hans engelska lärare och berättade för honom att denne skulle bli hans ”Andlige arvinge”. Rajesh blev inte helt överraskad av detta eftersom han hade anat att det skulle komma, men han blev ändå överlycklig över att få konfirmationen av sin Guru.
Gururaj informerade Rajesh och Jasmini att han måste förbereda dem och ta dem igenom ett flertal upplevelser och övningar som en förberedelse för tronskiftet. Men i det här skedet ville han ännu inte att några andra skulle få veta det så han bad Rajesh tiga om detta. Gururaj skulle besöka England några månader senare i oktober för att hålla en internationell kurs i England och USA, och skulle då diskutera sakerna närmare med honom då.
Månaderna gick och Gururaj kom till England. Han upprepade vad han hade sagt några månader tidigare. Han sa att hans tid nu var begränsad och att han skulle förbereda både Rajesh och Jasmini för att fortsätta hans arbete.
Gururaj föreslog att han skulle ta dem bägge igenom olika upplevelser, men inte i deras hem i England. Cypern föreslogs som en möjlig plats i mars följande år, där den sedvanliga internationella vårkursen skulle hållas.
Rajesh arbetade på en resebyrå och började förbereda detta. Under de följande månaderna nåddes andra av nyheten om resan till Cypern och också dessa började få inbjudningar, men endast en kvinnlig mediterare i USA kände till den egentliga orsaken till resan till Cypern.
Rajesh och Jasmini var inte oroliga på grund av inbjudningarna eftersom de visste att Gururaj skulle göra som han ville, oavsett vem som var närvarande eller frånvarande.
Det slutade med att ett tjugotal personer skulle komma till Cypern i mars 1987, de flesta av dem nationella ledare i Gururajs föreningar från olika länder. Resan skulle ge Rajesh och Jasmini många nya erfarenheter, likaså de andra närvarande.
Månaderna gick och snart blev det mars. Alla förberedelser var gjorda och gruppen flög från London till Larnaca på Cypern och sedan vidare till Limasol, en semesterort som frekventerades av utländska turister. Här blev gruppen inkvarterad i rymliga lägenheter med havsutsikt.
Som väntat uppstod det konflikter i gruppen. Det startade genast när alla anlände. På ett märkligt sätt uppmuntrade Gururaj till detta, som om han försökte att rensa spänningarna mellan människorna. Trots den andliga tillväxten var många ändå dominerade av sin ego.
Man kan tänka sig att det var så också för Jesu lärjungar. De var djupt fästa vid sin mästare men ofta stred de sinsemellan, bundna av kärlek men åtskilda av egot. Cypern var definitivt en förlängning av ”den sista måltiden”.
Rajesh och Jasmini diskriminerades ofta av den övriga gruppen. De övriga kunde äta, men glömma att spara mat åt Rajesh och Jasmini, de nedvärderade deras önskningar och fick dem att känna sig utanför. Dessa upplevelser sände en djup hälsning till Rajesh och Jasmini och var en del av den hårda upplevelse som Gururaj hade lovat dem i telefonsamtalet i augusti.
Något märkligt skedde på kvällen den 23 mars 1987. Ljuset från en Supernova, som hade exploderat för 170 000 år sedan, syntes nu som den första synligt exploderande stjärnan sedan 1604.
Rent symboliskt representerade detta fullbordandet av Gururajs uppdrag och början på Rajeshs och Jasminis uppdrag.
Sedan följde internationella kurser i Spanien, England och Kanada. Detta var en verkligt lång tid för Gururaj att vara borta hemifrån. Hans hälsa försämrades och han kunde knappast längre gå.
Året gick snabbt och under vintern återvände Gururaj till England och USA. Hans hälsa försämrades under denna period, och många av oss visste att snart skulle han inte längre finnas kvar bland oss i fysisk form.
Rajeshs upplevelser fördjupades men i sitt hjärta kände han sig sönderriven. Han visste att han blev förberedd men det innebar också att hans älskade Guru snart skulle lämna det fysiska och att tiden för avsked närmade sig. Hur mycket han än ville fullfölja sin uppgift, att fortsätta den tillväxt som hade börjat, betydde det också att hans liv skulle förändras på alla sätt och han visste att Guruns fysiska bortgång skulle bli en smärtsam upplevelse. Men hur smärtsam den skulle bli, det kunde varken Rajesh eller Jasmini ana.
Gururaj flög till England och Kanada till internationella kurser. Hans engelska kurs var definitivt hans sista. Även om hans djupa visdom fortfarande fanns kvar var presentationen inte den samma. Han njöt av att vara tillsammans med sina chelas och önskade bara att sjunga, spela och vara tillsammans.
Den veckan sov Rajesh och Jasmini för det mesta bara två timmar varje natt. Energierna var så kraftiga att de höll dem vakna. En kväll före ”Communion” övningen, där Gururaj går in i Nivrikalpa Samahdi framför ögonen på sina chelas, skulle han bada och bad Rajesh att hjälpa honom. Han bad Rajesh tvätta honom. Rajesh visste att rollerna nu var ombytta; Rajesh blev Fadern eller Mästaren och Gururaj blev chelan eller barnet.
På kursen sista morgon skulle Gururaj normalt ge Satsang (lektion) och sluta sitt avsked med några djupsinniga sista kommentarer. Men vid detta tillfälle var han inte närvarande. Han kallade Rajesh till sig och sa att denne skulle hålla Satsangen. Rajesh frågade Gururaj ”är du säker?”. Gururaj försäkrade honom att det var det korrekta sättet att göra det på.
Rajesh talade i 30 minuter om utbytet av kursen och om det viktiga att meditera regelbundet.
Gururaj sa inte farväl till sina chelas den dagen. Symboliskt var det inget tvivel om att han alltid skulle vara med dem i anden, och när de tänkte på honom eller kallade på honom skulle han vara med dem.
På vägen hem i bilen från kursen frågade Rajesh Gururaj varför han hade bett honom att hålla Satsang. Han svarade: ”Jag önskade få dig i igång – det var på tiden.”
Gururaj tillbringade veckoslutet i London innan han reste till Kanada. Han diskuterade då undervisningens framtiden med Rajesh och Jasmini. De vakade hela natten och bandade dessa viktiga samtal.
Gururaj gav Rajesh ett tillägg till hans andliga namn Rajesh – ”Ananda”. Han underströk, som tidigare i augusti 986, att Rajesh skulle fortsätta hans arbete och bad honom se efter hans barn.
Det var tänkt att Gururaj skulle tillbringa ännu en natt i London på sin väg från Kanada till Kapstaden. Då han kom till London blev samtalen det veckoslutet lite ansträngda; det låg i luften att allt var avslutat och att det inte längre fanns något mer att säga. I verkligheten var detta sant.
Nyheten om Gururajs bortgång måndagen den 17 maj 1988 spred sig snabbt över världen. Hur mycket man än är förberedd på döden blir nyheten om en älskads bortgång alltid smärtsam, som när ett fysiskt band bryts. Gururaj hade drabbats av en massiv hjärtattack i matsalen i sitt hem. Hans hängivna hustru Lata fanns vid hans sida. I enlighet med den lokala kulturen kremerades Gururaj samma kväll i sin hemstad Kapstaden i Sydafrika. Tyvärr fanns ingen av hans utländska mediterare på plats.
Ledarna för de olika landsorganisationerna sammankallades till ett möte för att diskutera framtiden. Rajesh berättade om bandinspelningen för en av ledarna och lät honom lyssna på den. Trots den dåliga kvaliteten på bandet betraktade Rajesh det som ett avgörande bevis, men då det spelades upp för de andra ledarna förnekade alla dess äkthet. Rajesh trodde i sin naivitet att dessa ledare skulle acceptera Gururajs helt klart framförda önskan – men han tog fel. Många antog att just de skulle ta över rollen som Guru. Utmaningen var att antingen vara en första klassens chela (elev) eller en andra klassens guru. Majoriteten valde alternativ två.
Möjligheten att bli en Guru är ett välgrundat val om du har tjänat en Andlig Mästare, levt i omedelbar närhet av och tjänat vid hans fötter. Men det är lätt att försöka ta på sig mer ansvar än man är i stånd att klara av! Inte desto mindre var deras avsikter i någon mån respektabla, men tankarna genomsyrades av själviskhet. De hade lärt sig tillräckligt för att vara till nytta för varandra även om det inte skedde med samma attityd som en Andlig mästare.
Deras intolerans mot Rajesh sårade honom djupt och Jasmini såg de som en annan påle i köttet. Hennes mogenhet och rakhet var vid det tillfället större än Rajeshs. De kunde kanske ha manipulerat Rajesh om det inte hade varit för styrkan hos Jasmini.
Efter mycket självrannsakan beslöt Rajesh och Jasmini att fortsätta ensamma. Detta var extra svårt för Rajesh eftersom han mindes Gururajs ord: ”Se efter mina barn”, ord som han trodde anspelade på Gururajs chelas, då han alltid refererade till sina chelas som sina barn. I verkligheten misstolkade Rajesh detta då det egentligen hade en mycket djupare innebörd.
Rajesh och Jasmini var förberedda av Gururaj, befullmäktigade och utvalda till att fortsätta hans verk; därför kunde de inte kompromissa Andligt bara för att behålla harmonin i gruppen.
Med den maktkamp som följde, beslöt Rajesh och Jasmini efter mycket självrannsakan att fortsätta ensamma, för att ”fortsätta hans arbete och hålla hans lära vid liv”.
Rajesh och Jasmini grundade då en ny organisation med namnet FISU – Foundation for International Spiritual Unfoldment. Det var en variation på det ursprungliga namnet IFSU – International Foundation for Spiritual Unfoldment. Gururaj hade bringat sin lära till världen och han hade lagt grunden. Som ett levande bevis på att det han undervisade i kan uppnås i detta liv grundades FISU.
Gururaj Ananda Yogi är känd som en av de största Andliga Lärare som har levt på 1900 talet. Han bringade sin lära om Sanning, Kärlek och Hopp till världen och gav människorna en möjlighet att leva ett bättre och innehållsrikare liv. Nu lever dessa lärdomar vidare under andlig vägledning av Rajesh Ananda och Jasmini Ananda.